Det här är en text som jag hade velat slippa.
Eller jag hade velat skriva om allt det vackra, om hur solen lyste genom grenverket i skogen, hur Fulltofta bjöd på sin vackraste sida med sommartemperatur och glada hundar.

Det började som vanligt, träff på en parkeringsplats. 7 glada hundar med ägare, däribland den två-åriga Iris med familj.
Vi hade inte träffats på ett tag, Iris familj och jag, så jag fick höra hur duktig Iris var, och hur lättlärd.
Och vi pratade om gamla hundar, och om att Vilda fått stanna hemma idag, tretton år och lite skröplig, då är skogspromenader över stock och sten inte det bästa.
Matte hoppades att Iris skulle ha ärvt sina förfäders gener, att få bli så gammal som mina brukar bli.
Härja och Iris är ju kullsyskon och båda passade på att dra lite extra i kopplet.
Många nya dofter att utforska.
Spännande!
Men så blev det lite lerigt och istället för att gå bredvid, gick jag före.
Och hörde plötsligt mitt namn.
Där låg Iris på marken med sin familj runtom sig.
Åsa grät och sa hon dör.
Men varför skulle Iris dö?
Det var ju inte möjligt.
Nyss skuttade hon i det långa kopplet.
Jag tittade på slemhinnor, vackra och rosa.
Klart hon inte dör!
Varför skulle hon?
Se på slemhinnorna, men husse kände inga hjärtslag.
Omöjligt, han måste ha känt fel, en hund dör inte bara så. Men inget hjärta slog, ingen blinkreflex.
Husse bar Iris till bilen.

Och Solen sken fortfarande vackert, folk grillade, drack kaffe, skrattade och två små barn kom och klappade Rusa och Härja.
Livet fortsatte.
Som om ingenting hade inträffat.

Ursula

Till alla er som var i Fulltofta söndagen den 24/9.

Jag vill tacka för den hänsyn och omtanke som ni visade oss i det fruktansvärda, ofattbara som hände oss då Iris plötsligt föll ihop och dog mitt under vår promenad.
Särskilt tack till Lillemans matte och till dig Ursula såklart !

Jag förstår att detta har varit en chock för alla som var med och att det kommer att sitta kvar i minnet för all framtid.
Nu kämpar vi med sorgen efter vår älskade vän men jag är så oerhört tacksam över att vi har haft förmånen att få lära känna denna underbara, roliga, kloka och vackra Iris under drygt två år!
Jag känner också tacksamhet över att hon var sprallig och lycklig ända till slutet.
Ta hand om varandra och era fyrfota vänner.

Varma kramar från Åsa, Jörgen och Moa ,
Matilda och David