High Chaparall och vilda västern har vi väl alla hört talas om, men vilda Björnstorp måste vara något alldeles nytt för de flesta.

Söndagens setterträff gick i de guldbruna höstlövens och den lätt oktoberbleka solens tecken. Vi erbjöds som senast en ljuvlig vandring över godsets sköna ägor. Tryggt vägledda var vi av förre skogmästaren Arne Brandsten och hans "sidekick" Ann-Christin Sandell. Vis av våra tidigare strapatser över de 2500 hektar stora ägorna tyckte Arne att vi behövde någon i slutet av ledet, någon som hade överblick och som såg till att vi slapp kalla ut sökpatrull efter vilsna hundägare. Här gjorde Ann-Christin en gedigen insats.
22 entusiastiska irländare med tillbehör (17 tvåbeningar + en söt schäfer och Börge och Gull-Britts Sir Ascot) slöt upp invid godsets gamla sågverk. Den näst intill perfektion ihopsatta vägbeskrivningen visade sig dock, än en gång, vara för avancerad för några av våra kära vänner, vilket resulterade i att vi lämnade vår samlings- och startplats cirka 20 minuter efter utsatt tid. (Ett litet julklappstips i all anspråkslöshet till de av er som kände er vilseledda: GPS!). Nåväl...inga sura miner här inte, alla var med och det glada gänget tågade med förväntansfulla och målmedvetna steg ut över den skånska myllan och väntande strapatser. Arne ledde oss med vana steg genom sköna dungar, förbi Douglasgranar, blodekar och cypresser. Ivrig att vilja undervisa och förkovra oss gjorde han till de flestas förtjusning och intresse vad han kunde. I vanlig ISF-stil diskuterades i leden bl.a. hur den lekamliga konstitutionen på våra hundar skulle vara. Tjock eller smal, krullig eller rakpermanentad, rådjursren eller "hur sjutton gör man med sår som slickas sönder??".
Setterägarens naturligt långa armar längdes ytterligare några centimeter under promenadens gång och alla längtade efter det utlovade hägn som enligt expertisens utsago skulle vara "viltfritt", och där vi skulle kunna låta våra röda älsklingar löpa fritt. Viltfritt?...Jo, pyttsan!! Istället var det som om godset alla hjortar, rådjur, grävlingar och vildsvin funnit sin fristad i detta - med setterben räknat - begränsade område. Vilken cirkus! Hmmm, låt mig se...vem var det nu som så målande argumenterade för våra hundars sällskapslinjer och utställningshyfs?? Till och med Pär som för Arne bedyrat att Bonnie var 100% rådjursren famlade förtvivlat efter visselpipan när den respekterade - något till åren komna - damen med full entusiasm tog sikte på ungdjuret som på pigga ben susade förbi bara något femtiotal meter ifrån henne. Det var härligt! Vilken fart och vilken fläkt.
Ingen kom dock till skada, varken jagande eller jagad, med undantag av Enja, som i upphetsningen fick tungan i kläm mellan två vassa hörntänder, så blodet spruuuutade. Snacka om mersmak och blodad tand :))
Det var en annorlunda träff - ännu en gång.

Per